Som glas.

"Jag har blivit så känslig. Så skör och genomskinlig. Jag gråter för minsta lilla. Behöver inte ens anledningar för att tårarna ska droppa på mina knän.
Jag tror jag är sjuk. Lite skadad. Ner slängd på havets botten.
Det är lite konstigt att jag inte blir frisk. För jag vet exakt vad som botar.
Jag vet vad det är som hjälper.
Bara jag fick vara med någon. vara med några.
Skratta, flika in med något ord här och där. Jag kan inte säga så många ord när jag vart ensam för länge. Såhär länge. Jag behöver inte säga så mycket heller. Bara lyssna och vara. Tillhöra något. Tillhöra några. Kunna andas.
Dom hjälper mej att stå upp.Men ingen märker. Nä ingen ser. Att jag blivit skör och genomskinlig, som glas.
Jag har något jag tar till när jag ligger längst ner på botten av havet. Inte tabletter, inte alkohol. Jag sover. För jag vet att jag alltid möter någon där, i drömmen. I det andra livet. Bakom allt annat. När jag vaknar igen ligger jag kvar på havets botten. Det är lika djupt. Lika mörkt. Men jag tittar upp.
Långt där uppe ser jag en strimma av ljus. En liten liten ljuspunkt.
En val simmar över mej och känslan av att vara liten slår hårt. Mitt hjärta slår hårt. Valen var också ensam. Men han var stor. han klarar sej i ett hav. Lilla jag står inte emot vågornas kraft.Det är lätt att bli kvar här nere. Allt ligger bakom örat, i minnet. Det skaver.
Jag kanske glömde fysiken och kemin. För jag har gjort mej till glas och frågar mej, kan inte glas flyta?"