Eyesing The Blues.

[Andreas Gursky]

Funderade lite på vad som skulle vara bra med den här sommaren.

Kom inte fram till särskilt mycke. Under hela juni och nu juli har jag vart ovanligt glad och pepp på allt. Inte gjort så mycke, speciellt inte de jag borde göra. Men ändå vart på sånt där bra humör som jag sällan är på längre perioder än en vecka. Kan vara all sol, kan också vara att jag har en litenliten plan för livet.

Jag gillar inte att planera. Men att ha en tanke i bakhuvudet om att jag kanske kan få jobba som de jag verkligen vill. Mest av allt. Allra mest.

Varför måste man arbeta?

Jag har inte träffat nån riktig vän dom senaste månaderna heller.

Bara vart på balkongen, på jobbet och ibland på Häringe.

Iofs vet jag precis vad som händer när de blir höst. De som sker, sker.

Känns som de inte är så mycke kvar av sommarn. Varför går tiden så fort när man är glad för?

Och så kommer jag , precis som förra vintern, sitta och titta tilbaka på de jag skrev under sommaren och bara få ont i magen av all ångest.

Varför kan man inte alltid vara glad? Eller 360dagar om året i alla fall? Snälla?

Varför sitter jag ens och tjatar om hur dåligt jag mår när jag mår hur bra som helst?

svårt.

Skulle vilja bjuda in hela världen på min balkong. Så alla får känna min glädje. som dom inte kommer förstå.

De känns som om den här sommaren kommer skrivas in i mina böcker som rätt så fin.